Vetenskapligt underlag för säkerhetsplanering
Totalt fyra studier utvärderade säkerhetsplanering eller säkerhetsplaneringsliknande insatser för vuxna personer med suicidrisk eller tidigare suicidalt beteende. Studierna omfattade säkerhetsplanering i primärvård, akutmottagning och psykiatrisk öppenvård, samt en meta-analys av kontrollerade studier. Sammantaget pekar resultaten i en positiv riktning, där säkerhetsplanering var associerad med minskat suicidalt beteende, färre suicidförsök eller färre vårdkontakter relaterade till suicidalt beteende. Samtidigt varierade studierna i design och flera hade metodologiska begränsningar, bland annat små studiepopulationer, avsaknad av randomiserad kontrollgrupp eller svårigheter att särskilja effekten av säkerhetsplanering från andra vårdkomponenter. Sammantaget talar resultaten för att säkerhetsplanering kan vara en relevant suicidpreventiv insats för vuxna personer med suicidrisk, särskilt som en konkret och personanpassad krisplan, men effekten behöver tolkas utifrån vårdkontext, målgrupp och om insatsen ges fristående eller som del av ett bredare vårdprogram.
Vad innebär insatsen?
Säkerhetsplaneringsinterventioner, ofta benämnda Safety Planning Intervention (SPI), är korta, strukturerade och personanpassade suicidpreventiva insatser som bland annat har beskrivits av Stanley och Brown (2012). Insatsen har utvecklats med utgångspunkt i kognitiv terapi, kognitiv beteendeterapi och dialektisk beteendeterapi för suicidprevention. Syftet är att minska den omedelbara risken för suicidalt beteende genom att ge personer i akut suicidal kris en konkret och individuellt anpassad plan med strategier som kan användas när suicidtankar, självskadeimpulser eller annan krisproblematik ökar.
En säkerhetsplan tas vanligen fram gemensamt av patient och behandlare, och kan i vissa fall även involvera en stödperson. Planen innehåller ofta sex centrala steg: (1) att identifiera individuella varningssignaler, (2) använda interna copingstrategier, (3) använda sociala sammanhang eller kontakter som avledning, (4) kontakta närstående eller andra betrodda personer för stöd, (5) kontakta specifika vård- eller krisresurser samt (6) minska tillgången till dödliga medel. Genom dessa steg får individen en konkret struktur för att rikta uppmärksamheten bort från suicidtankar och suicidala impulser och i stället använda förberedda strategier och kontaktvägar vid kris. Att ta fram planen tar ofta omkring en timme.
En central del av säkerhetsplanering är att planen utformas tillsammans med patienten och bygger på strategier som personen själv upplever som meningsfulla, genomförbara och möjliga att använda i en krissituation. Eftersom kliniska riskhanteringsprocesser som i hög grad styrs av professionell bedömning kan upplevas som passiviserande eller minska patientens delaktighet, betonar säkerhetsplanering patientens aktiva roll i planeringen. Insatsen syftar därmed inte bara till att dokumentera risk och åtgärder, utan också till att stärka patientens egen krishantering, delaktighet och motivation att söka hjälp.
Säkerhetsplanering kan ges som en fristående kort intervention, exempelvis i akutsjukvård eller psykiatrisk akutvård, men kan också ingå som en del av öppenvård, primärvård, samhällsbaserade insatser eller bredare vårdprogram med strukturerad uppföljning och monitorering. I vissa insatser används digitala säkerhetsplaner, där patienten kan aktivera planen i en app vid ökad suicidrisk och snabbt få tillgång till individuellt anpassade strategier, kontaktvägar och skäl att leva. Säkerhetsplanering har blivit en viktig del av klinisk standardvård för personer med suicidrisk och rekommenderas som god praxis av bland annat National Institute for Health and Care Excellence i Storbritannien och Suicide Prevention Resource Center i USA, även om enskilda studier av interventionens effekt har visat delvis varierande resultat.
Översikt av studier
Totalt fyra studier utvärderade säkerhetsplanering eller säkerhetsplaneringsliknande insatser för vuxna personer med suicidrisk eller tidigare suicidalt beteende. Studierna omfattade säkerhetsplanering i primärvård, akutmottagning och psykiatrisk öppenvård, samt en metaanalys av kontrollerade studier. Insatserna bestod vanligen av korta, personanpassade planer som togs fram tillsammans med kliniker och innehöll exempelvis varningssignaler, copingstrategier, stödpersoner, professionella kontaktvägar, säkra miljöer och strategier för att hantera suicidala kriser.
Resultaten var överlag förenliga med att säkerhetsplanering kan minska suicidalt beteende eller vårdkontakter relaterade till suicidalt beteende, men studierna varierade i design och flera hade metodologiska begränsningar. I metaanalysen av Nuij m.fl. (2021) var säkerhetsplaneringsliknande insatser associerade med lägre risk för suicidalt beteende jämfört med kontrollvillkor. I primärvårdsstudien av Angerhofer Richards m.fl. (2024) var suicidförsök eller suiciddöd lägre under perioden med integrerad suicidvård än vid sedvanlig vård, men säkerhetsplaneringen ingick i ett bredare vårdprogram som även omfattade andra komponenter.
De två mindre studierna gav också resultat i samma riktning; Barrigón m.fl. (2025) fann att aktivering av en digital säkerhetsplan var associerad med lägre sannolikhet för återbesök på akutmottagning på grund av suicidalt beteende, men studien saknade randomiserad kontrollgrupp. Zonana m.fl. (2018) rapporterade en minskning av suicidförsök efter säkerhetsplanering i psykiatrisk öppenvård, men skillnaden var inte statistiskt säkerställd och studien var liten. Sammantaget tyder studierna på att säkerhetsplanering kan bidra till minskat suicidalt beteende och ökat ändamålsenligt hjälpsökande, men resultaten påverkas av skillnader i vårdkontext, studiedesign och om säkerhetsplaneringen ges som fristående insats eller som del av ett bredare vårdprogram.
Gå till den detaljerade översikten av alla studier
Delfipanelens bedömning
Insatsen uppskattas att ha en stor potential att förebygga suicid i Sverige. Denna uppskattning bedöms som ganska säker eftersom den bygger på ett stort antal studier av hög kvalitet. Flera studier är utförda i länder med hälso‑ och sjukvårdssystem som liknar det svenska, vilket talar för att insatsen är möjlig att genomföra även här med liknande effekt. Insatsen kan genomföras av olika yrkesgrupper inom vården, vilket underlättar spridning och håller nere kostnaderna. Dessutom är tidsåtgången för utbildning, genomförande och uppföljning relativt låg.