Lyssna
Hoppa till huvudinnehåll

Medierapportering

Beskrivning 

Medias rapportering av suicidrelaterade händelser kan få negativa konsekvenser om den sker på fel sätt. Ett imitativt samband har rapporterats (så kallad Werther-effekt), som innebär att självmord i befolkningen ökar efter medierapportering av självmord. Världshälsoorganisation (WHO) publicerade 2017 riktlinjer för hur suicid bör och inte bör rapporteras (WHO, 2017). Råden i riktlinjerna är exempelvis att man inte bör beskriva suicid på ett sensationellt sätt, samt ge alltför detaljerade beskrivningar av tillvägagångssätt, val av metod, eller dödsplats. Rapporteringen bör ha ett fokus på att utbilda befolkningen om suicid (fakta respektive myter) och det bör alltid finnas synlig kontaktinformation till olika hjälpresurser för läsare/tittare som mår dåligt eller på något vis önskar hjälp. Studier har utvärderat exempelvis utbildning av yrkesgrupper inom massmedia genom workshops, eller enkel spridning av riktlinjerna i samband med större satsningar på samhällsnivå. Studier har på omvänt vis även observerats skyddande samband (så kallade Papageno-effekter) i samband med ”ansvarsfull medierapportering” om självmord (på engelska: Responsible media reporting). Eftersom det går att påverka hur professionella inom media beskriver suicid i sina respektive kanaler, exempelvis genom utbildning, så går det att betrakta medierapportering som en suicidpreventiv insats. Detta gäller trots att självmorden, och den efterföljande medierapporteringen kring dessa, förmodligen skulle skett oavsett någon sådan utbildningsinsats.   

Evidens: Måttlig

Sammantaget bedöms evidensen för medierapportering kring självmord vara måttlig. Bedömningen baseras på de drygt 100 studier som ingått i underlaget. Sammantaget så har studierna påvisat skadliga effekter av rapportering kring kända personers självmord, och en särskilt stor ökning av självmordstalen då rapporteringen innehöll information om suicidmetoden som användes vid det aktuella självmordet. Ansvarsfull medierapportering (som förhåller sig till WHO:s rekommenderade riktlinjer) har omvänt setts vara associerat med minskande suicid eller åtminstone inte haft någon negativ effekt. Evidensen anses vara måttlig (inte stark) på grund av att den förebyggande effekten inte tycks vara lika stark som den negativa effekten som i andra fall har uppstått naturligt. Vidare har studierna som undersökt frågeställningen mestadels använt ekologiska designer där slutsatserna baseras på korrelationer snarare än kontrollerade betingelser, dock med vissa positiva undantag (se exempelvis Niederkrotenthaler & Sonneck, 2007, refererad i Domardzki, 2021). Att studiedesignerna oftast är av svagare karaktär faller sig ganska naturligt, eftersom medierapporteringen av ett visst självmord aldrig kan föregå dödsfallet.

Exempel på åtgärder

  • Fortsatt spridning av riktlinjer för medierapportering.
  • Etablera en arbetsgrupp bestående av mediarepresentanter och suicidexperter, med syftet att identifiera hinder till att riktlinjer implementeras, och hitta möjligheter som underlättar implementeringen.

Slutsats

Majoriteten av studierna som utvärderat medierapportering om självmord (cirka 100 studier, med viss överlapp) har påvisat en skadlig effekt (Jang m.fl., 2022), där en ungefär 13 procentig ökning av självmord kunde observeras på befolkningsnivå i flera länder efter medierapportering av, i synnerhet, kända personers självmord (Domardzki, 2021; Niederkrothenthaler m.fl., 2020). När medierapporteringen även innehöll information om den kända personens självmordsmetod ökade självmord i samma metod med cirka 30% (Niederkrothenthaler m.fl., 2020). I studier där man undersökt riktlinjer för ansvarsfull medierapportering om självmord rapporterades antingen en skyddande eller ingen effekt på självmord på befolkningsnivå (Domardzki, 2021; Jang m.fl., 2022). På grund av detta bedöms evidensen för medierapportering av självmord som måttlig.

Det vetenskapliga underlaget

I korthet - från 2018 till 2022

Den senaste genomsökningen av nytillkommen forskning efter 2018 till 2022 genererade totalt en originalstudie, en systematisk översikt (innehållande 98 originalstudier, 7 systematiska översikter och 3 meta-analyser) och en meta-analys (innehållande 31 originalstudier). Majoriteten av studierna påvisade en imitativ effekt (så kallade ”copy cat suicides”), där en ökning av självmord kunde observeras på befolkningsnivå i flera länder efter medierapportering av kända personers självmord (Jang m.fl., 2022; Domardzki, 2021; Niederkrothenthaler m.fl., 2020). Det är värt att notera att mer forskning har utvärderat imitativa och skadliga (”Werther”) effekter av medierapporteringsförfaranden, medan att ett förhållandevis litet antal studier har utvärderat påstådda skyddande effekter. I studier där man undersökt riktlinjer för ansvarsfull medierapportering om självmord rapporterades oftast en skyddande eller ingen effekt på självmord på befolkningsnivå (Domardzki, 2021; Jang m.fl., 2022).

I korthet - fram till 2018

Totalt ingick en systematisk översikt och en enskild studie i underlaget vad gäller medierapportering. Riktlinjer kring medierapportering som isolerad insats utvärderades i en pre-post-studie av sämre kvalitet (Etzersdorfer & Sonneck, 1998, refererad i Barker m.fl., 2017), men som ändå visade på stora effekter i form av en 84 procentig minskning av antalet självmord i Wiens tunnelbanesystem. Etablering av riktlinjer för medierapportering utvärderades i multikomponentinsatser där det var svårt att utvärdera deras isolerade effekt (Collings m.fl., 2018). Men exempelvis fick inte insatsen förväntat genomslag i yrkesgrupper inom massmedia i en multikomponentinsats.

I detalj

Totalt ingick en enskild studie och en systematisk översikt i underlaget vad gäller medierapportering upp till 2018. Den senaste genomsökningen av nytillkommen forskning efter 2018 till 2022 genererade totalt en originalstudie, en systematisk översikt (innehållande 98 originalstudier, 7 systematiska översikter och 3 meta-analyser) och en meta-analys (innehållande 31 originalstudier). Sammanställningarna och de enskilda studierna listas nedan i bokstavsordning.

Barker m.fl. (2017) inkluderade en originalstudie (Etzersdorfer & Sonneck, 1998, refererad i Barker m.fl., 2017) som undersökte medierapporteringens effekt på järnvägssuicid i Österrike (Wien) 1987. I studien användes en populationsbaserad pre-post-design. Implementering av riktlinjer för nyhetstidningar ledde till en 84,2-procentig minskning av suicid i Wiens tunnelbana (från 19 till högst 5 suicid efter att kampanjen varit aktiv i ett halvår).

Collings m.fl. (2018) genomförde en klusterrandomiserad studie som utvärderade en multikomponentinsats (MISP-NZ) i Nya Zealand. Åtta av landets hälsodistrikt matchades in i fyra jämförbara par och randomiserades till att antingen få interventionen eller att fortsätta sedvanliga procedurer (kontroll). Innan interventionens implementering gjordes en utvärdering av de fyra interventionsregionernas redan pågående aktiviteter och om det fanns speciella behov eller brister i nuvarande relationer, tjänster eller samarbeten mellan olika aktörer. Utefter detta anpassades interventionens komponenter. Interventionen pågick i 25 månader, från och med 1 juni 2010 till 30 juni 2012, och bestod av fyra övergripande komponenter. Den första avsåg utbildning av relevanta yrkesgrupper (primärvårdspersonal, gatekeepers inom lokala och ideella organisationer som arbetar med psykisk ohälsa) enligt Question, Persuade, Refer (QPR), som är en internetbaserad utbildningsmodul med målet att lära ut tecken på riskfaktorer för suicid och hur man kan uppmuntra suicidala personer till hjälpsökande. Deltagandet beräknades till 47% bland primärvårdspersonal och 45% inom övriga organisationer. Den andra komponenten bestod av workshops om psykisk ohälsa som anpassades till den lokala kontexten, med de genomgående huvudtemana; generellt om suicidprevention, medvetandehöjande om psykisk ohälsa, alkohol- och drogproblematik, ångest samt stress och självskadebeteende. Dessa workshops anordnades av olika aktörer bland annat inom primärvården, ideella organisationer, fängelser, Maori-ledda organisationer (Nya Zealands urbefolkning), kyrkor och familjestödsgrupper. Målet med anordnandet av workshops uppfylldes till 34% av de involverade organisationerna. Det hölls som del av den tredje komponenten suicidpreventiva insatser i anslutning till lokala sociala aktiviteter i interventionsområdena, med syftet att nå ut till befolkningen med information om tillgängliga resurser. Det ingick även att bedriva workshops för yrkesgrupper inom massmedia i ansvarsfull suicidrapportering, samt att ge dessa stöd i att sprida information om depression och suicidprevention till allmänheten. Genom massmedia gjordes det även reklam för de workshops och lokala aktiviteter som ingick i satsningen samt att uppmärksamma om tillgängliga hjälpresurser. Den sista komponenten var distribution av tryckt material såsom affischer och broschyrer som använts i tidigare suicidpreventiva insatser. Det utarbetades dock även nya insatser för identifierade riskgrupper, där ett exempel var små kort som uppmuntrade män till att söka hjälp (med hjälp av medföljande kontaktinformation) för antingen sig själv eller en manlig vän. Mätningar av avsiktligt självskadebeteende (suicidförsök/icke-suicidalt självskadebeteende) samt suicid för respektive region gjordes för en 6-månadersperiod innan interventionens implementering och jämfördes med mätningar efter interventionen inom regionerna samt med kontrollregionerna. Självskada bedömdes utefter besök till sjukhuset som krävde inskrivning och behandling i åtminstone 48 timmar. Statistik över fullbordade suicid utgick ifrån obduktionsdata. Inga signifikanta effekter av interventionen kunde observeras vad gällde avsiktligt självskadebeteende eller suicid (som kompositmått, RR = 1,07; 95% CI: 0,82 till 1,38). Studieförfattarna uttryckte i sin diskussion att engagemanget för de workshops som handlade om riktlinjer för rapportering av suicid inte fick förväntat genomslag bland aktörer inom massmedia. Involveringen i suicidpreventiva aktiviteter bland primärvårdspersonal bedömdes vara låg och den mest utmanande aspekten av implementeringen.

Domardzki (2021) genomförde en systematisk översikt av originalstudier och översikter som undersökt medierapportering om självmord och efterföljande självmord i befolkningen. Studierna undersökte all typ av medierapportering i olika länder, med undantag för rapportering som skedde på internet och sociala medier. Såväl verkliga som fiktiva personers självmord, samt kända och okända personers självmord undersöktes. Totalt inkluderades 108 artiklar publicerade mellan 1967 och 2020. Av dessa var 98 originalstudier, 7 var systematiska översikter och 3 var meta-analyser. Totalt visade 69 studier på ett imitativt samband (att självmord ökar i samband med medierapportering). 16 studier kunde inte påvisa några imitativa samband och 4 studier visade på ett skyddande samband (att självmord minskade i samband med medierapportering) där dessa studier har utvärderat implementering av riktlinjer för medierapportering. Det var även 9 av studierna som visade på blandade resultat. En majoritet (7/9) av studierna observerade signifikanta Werther-effekter, och en minoritet (3/9) observerade signifikanta Papageno-effekter. Resultatskillnaderna kunde ofta attribueras till den specifika demografiska grupp som hade undersökts i studien. Det är värt att notera att samtliga studier inte undersökte alla tre samband, och att mer forskning har gjorts på det imitativa sambandet jämfört med det skyddande sambandet. Det imitativa sambandet var starkare i grupper vars ålder, kön och nationalitet liknade den person som medierapporteringen handlade om. Man kunde även se en ökning i användningen av samma självmordsmetod som personen vars självmord rapporterades om. Självmord av verkliga personer och kända personer verkade påverka efterföljande självmord i befolkningen mer jämfört med fiktiva karaktärer (böcker, tv-serier, filmer), men ökade självmord efter fiktiva karaktärers självmord har även observerats i flera av studierna.

I en originalstudie av Jang m.fl. (2022) undersöktes effekten av medierapportering av 24 kända personers självmord mellan 2005 och 2017 i Sydkorea. Självmord till följd av medierapportering definierades som att ha skett minst 20 gånger under två veckor efter den kända personens självmord. Medierapportering på sociala medier exkluderades. För analyserna användes data över självmord på populationsnivå 30 dagar innan och 30 dagar efter (N=176 336) varje känd persons självmord. En meta-analys med effektstorlekar för varje känd persons självmord och alla kända personers självmord beräknades. Totalt ökade antalet självmord dagligen med i genomsnitt 6,27 självmord under 30 dagar efter medierapportering av en känd persons självmord. När man jämförde totala antalet självmord under de 30 dagarna innan och efter medierapporteringen kunde man se en ökning på 13 procent (pooled rate ratio 1,13; 95% CI: 1,06 till 1,20; p < 0,001). Självmord av kända personer i underhållningsbranschen hade större effekt på efterkommande självmord i befolkningen jämfört med andra yrken. Man undersökte även hur antalet självmord påverkades under år 2012 då det infördes en lag om självmordsprevention, samt under år 2013 då riktlinjer för medierapportering om självmord reviderades. Efter att de två regleringarna infördes observerades en nedåtgående trend i antalet dagliga självmord (suicidpreventionslagen, p < 0,001; revidering av riktlinjer för medierapportering, p=0,014), och ingen signifikant ökning observerades vad gäller självmordstal.

Niederkrothenthaler m.fl. (2020) genomförde meta-analyser av studier som undersökt relationen mellan medierapportering av kända personers självmord och efterföljande självmord i befolkningen. Totalt inkluderades 31 originalstudier publicerade mellan 1974 och 2019. Studierna behövde ha åtminstone en mätning före och en mätning upp till 2 månader efter rapporteringen för att inkluderas. Resultatet från meta-analysen påvisade en ökad risk på 13 % (RR=1,13; 95% CI: 1,08 till 1,18) under perioden efter medierapportering av en känd persons självmord, baserat på 14 studier med låg risk för bias. När medierapporteringen innehöll information om den kända personens självmordsmetod observerades i stället en 30 procents ökad risk (RR=1,30; 95% CI: 1,18 till 1,44) av självmord med samma metod i befolkningen, baserat på 11 studier. Generell medierapportering kring suicid som inte berörde en känd person åtföljdes inte av signifikant förändrade självmordstal, baserat på 5 studier.

Back to top