Vetenskapligt underlag för insatser utformade för specifika riskgrupper
Totalt identifierades 17 studier riktade till flera särskilda riskgrupper, främst ursprungsbefolkningar och frihetsberövade personer, men även militärveteraner och migranter. Bland ursprungsbefolkningar beskrev flera studier kulturellt anpassade och samhällsbaserade suicidpreventiva program där minskningar av suicidförsök och suicidtal observerades, särskilt bland ungdomar. Samtidigt var resultaten inte konsekventa mellan alla åldersgrupper och studier, då vissa interventioner också var associerade med ökade suicidtal bland yngre barn.
Bland frihetsberövade personer utvärderades främst omfattande suicidpreventiva program i häkten och fängelser, ofta inkluderande suicidscreening, utbildning av personal, multidisciplinärt samarbete, förbättrad övervakning och strukturerade vårdprocesser såsom Assessment, Care in Custody and Teamwork (ACCT). Flera studier rapporterade minskade suicidtal eller uteblivna suicid efter implementering av sådana program. Det fanns även stöd för att tidig suicidscreening och mindre institutionella miljöer i häkten var associerade med lägre risk för suicid eller suicidförsök. Samtidigt visade vissa studier inga effekter på självskadebeteende eller suicidalt beteende efter psykosociala och kognitivt beteendeterapeutiska interventioner. En studie rapporterade dessutom ökade suicidtal i österrikiska fängelser trots reformer inom kriminalvården.
För militärveteraner var evidensunderlaget begränsat och resultaten genomgående negativa. Varken ekonomiskt stöd för boendekostnader eller interventionen Caring Letters var associerade med minskad förekomst av suicidförsök bland amerikanska veteraner.
Bland migranter och flyktingar var evidensunderlaget också begränsat men mer varierat. Utbildningen Mental Health First Aid förbättrade kunskap om psykisk ohälsa och professionellt stöd bland bhutanesiska flyktingledare, men någon effekt på negativa attityder till psykisk sjukdom observerades inte. Däremot rapporterade en studie av srilankesiska flyktingar i Indien att en intervention baserad på regelbunden kontakt från utbildade frivilliga och individuella säkerhetsplaner var associerad med minskade nivåer av suicidalt beteende, inklusive suicid och suicidförsök.
Vad innebär insatsen?
Ett stort antal riskgrupper för suicidhandlingar har identifierats genom epidemiologiska studier och klinisk forskning. I takt med att forskningen utvecklas blir det möjligt att tydligare identifiera grupper med förhöjd suicidrisk samt att bättre förstå vilka faktorer som kan bidra till ökad sårbarhet respektive skydd mot suicidhandlingar. Förhoppningen är också att kunskapen ska kunna användas för att utveckla och anpassa preventiva insatser för grupper där risken för suicid bedöms vara särskilt hög.
Identifieringen av riskgrupper är en viktig förutsättning för att personer som möter dessa grupper i sin profession ska kunna uppmärksamma suicidrisk och erbjuda tidiga insatser. Ju tidigare stöd och preventiva åtgärder sätts in desto större möjlighet finns att förebygga suicidhandlingar. Samtidigt är det viktigt att framhålla att riskgrupper inte alltid kräver helt särskilda suicidpreventiva metoder. I många fall kan generella evidensbaserade behandlings- och preventionsinsatser vara relevanta även för dessa grupper, förutsatt att gruppernas särskilda behov och livsvillkor uppmärksammas.
I den vetenskapliga litteraturen har flera riktade och anpassade suicidpreventiva insatser utvärderats för olika riskgrupper, bland annat ursprungsbefolkningar, frihetsberövade personer, militärveteraner samt migranter och flyktningar.
Översikt av studier
Bland studierna som identifierades för särskilda riskgrupper återfanns interventioner riktade till ursprungsbefolkningar, frihetsberövade personer, militärveteraner och migranter. Flera av studierna bland ursprungsbefolkningar beskrev samhällsbaserade och kulturellt anpassade suicidpreventiva program. Allen m.fl. (2018) rapporterade förbättrade skyddsfaktorer mot suicid bland Yup’ik-ungdomar efter en högintensiv kulturellt anpassad intervention, medan May m.fl. (2005) observerade en signifikant minskning av suicidförsök men ingen effekt på antalet suicid efter ett omfattande samhällsprogram inom ett amerikanskt indianreservat. Även Centers for Disease Control and Prevention (1998) rapporterade minskade suicidtal bland ungdomar efter implementering av ett samhällsbaserat program i en västlig athabaskisk amerikansk indianstam. Resultaten var dock inte konsekventa mellan alla studier. Cwik m.fl. (2016) fann ökade suicidtal bland barn i åldern 10–14 år samtidigt som minskningar observerades bland äldre ungdomar och unga vuxna.
Flera studier bland frihetsberövade personer beskrev omfattande suicidpreventiva program inom häkten och fängelser, ofta baserade på suicidscreening, utbildning av personal, multidisciplinärt samarbete, förbättrad övervakning och strukturerade vårdprocesser. Cox och Morschauser (1997), Hayes (1997), Shaw och Humber (2007) samt Slade och Forrester (2015) rapporterade minskade suicidtal eller uteblivna suicid efter implementering av sådana program. Även Gallagher och Dobrin (2005) fann att institutioner som screenade alla ungdomar inom 24 timmar efter ankomst hade lägre odds för suicidförsök som krävde akutsjukvård. Hall och Gabor (2004) rapporterade lägre suicidtal under perioden då ett kamratbaserat suicidpreventivt program var aktivt, men resultaten bedömdes inte statistiskt säkra på grund av låga absoluta tal. Samtidigt visade inte alla studier positiva resultat. Camp m.fl. (2018) och Rohde m.fl. (2004) fann ingen statistiskt säkerställd minskning av självskadebeteende eller suicidalt beteende efter psykosociala och kognitivt beteendeterapeutiska interventioner. Fruehwald m.fl. (2000) rapporterade dessutom ökade suicidtal i österrikiska fängelser trots reformer inom kriminalvården. Tartaro och Levy (2008) fann att häkten med mindre institutionell miljö och förbättrade miljöfaktorer hade lägre sannolikhet för suicid.
För militärveteraner rapporterade Nelson m.fl. (2024) inget samband mellan ekonomiskt stöd för boendekostnader och suicidförsök. Även Reger m.fl. (2024) fann att interventionen Caring Letters, bestående av nio stödjande brev under ett års tid till veteraner som kontaktat Veterans Crisis Line, inte var associerad med minskad förekomst av suicidförsök. Däremot observerades ökad användning av öppenvård och psykiatrisk öppenvård bland deltagarna.
Bland migranter och flyktingar visade Subedi m.fl. (2015) att utbildningen Mental Health First Aid förbättrade kunskap om psykisk ohälsa och professionellt stöd bland bhutanesiska flyktingledare, men någon effekt på negativa attityder till psykisk sjukdom observerades inte. Vijayakumar m.fl. (2017) utvärderade däremot en suicidpreventiv intervention för srilankesiska flyktingar i Indien, där regelbunden kontakt från utbildade frivilliga kombinerades med individuella säkerhetsplaner. Studien rapporterade en minskning av antalet suicid och suicidförsök från 13 till 6 i interventionslägret, medan ingen förändring observerades i kontrollägret. Skillnaden mellan grupperna för det kombinerade utfallet suicid och suicidförsök var statistiskt signifikant.
Gå till den detaljerade översikten av alla studier
Delfipanelens bedömning
Insatsen uppskattas att ha en begränsad potential att förebygga suicid i Sverige. Denna uppskattning bedöms som osäker eftersom den bygger på ett begränsat och heterogent evidensunderlag. Studierna är från olika länder och målgrupper vilket gör att överförbarheten till en svensk kontext är möjlig men osäker. Exempelvis hur väl studier på kanadensiska och amerikanska urfolkspopulationer motsvarar samiska förhållanden. Samtidigt varierar genomförbarheten beroende på målgrupp, där kapaciteten för implementering kan vara begränsad i vissa sammanhang på grund av organisatoriska och geografiska förutsättningar.