Vetenskapligt underlag för rekommendationer för ansvarsfull medierapportering
Totalt fem studier utvärderade insatser som syftade till att påverka medierapportering om suicid eller att genom mediekampanjer främja suicidprevention, däribland webbaserad utbildning för nyhetsredaktioner, presskampanjer, medieriktlinjer, suicidpreventiv lagstiftning och bredare mediekampanjer. Sammantaget tyder resultaten på att medieinriktade insatser kan förbättra rapporteringens kvalitet och minska rapportering som kan bidra till imitation eller efterföljande suicidhandlingar. Flera studier visade förbättrad följsamhet till medieriktlinjer eller minskad detaljerad och sensationaliserande rapportering om suicid, medan rapportering om hjälpsökande, återhämtning och positiva sätt att hantera suicidala kriser var mer begränsad. Två studier rapporterade minskningar eller uteblivna ökningar av suicidtal efter insatser riktade till medier, bland annat minskade suicid och suicidförsök i Wiens tunnelbana samt en icke-signifikant ökning av suiciddödlighet efter kändissuicid i Sydkorea efter införandet av lagstiftning och reviderade medieriktlinjer. En mediekampanj i Oregon var associerad med ökat hjälpsökande i form av fler samtal till Lifeline, men inte med signifikanta förändringar i suiciddödlighet eller suicidrelaterade Google-sökningar. Sammantaget talar resultaten för att medieriktade insatser kan påverka både rapporteringens innehåll och vissa suicidpreventiva utfall, men effekterna på suicidtal och suiciddödlighet är inte entydiga och tycks bero på kontext, studiedesign, målgrupp och om insatsen främst avser rapporteringspraxis, lagstiftning eller bredare mediekampanjer.
Vad innebär insatsen?
Medias rapportering av suicidrelaterade händelser kan få negativa konsekvenser om den sker på fel sätt. Ett imitativt samband har rapporterats (så kallad Werther-effekt), som innebär att självmord i befolkningen ökar efter medierapportering av självmord. Världshälsoorganisation (WHO) publicerade 2017 riktlinjer för hur suicid bör och inte bör rapporteras (WHO, 2017). Råden i riktlinjerna är exempelvis att man inte bör beskriva suicid på ett sensationellt sätt, samt ge alltför detaljerade beskrivningar av tillvägagångssätt, val av metod, eller dödsplats. Rapporteringen bör ha ett fokus på att utbilda befolkningen om suicid (fakta respektive myter) och det bör alltid finnas synlig kontaktinformation till olika hjälpresurser för läsare/tittare som mår dåligt eller på något vis önskar hjälp. Studier har utvärderat exempelvis utbildning av yrkesgrupper inom massmedia genom workshops, eller enkel spridning av riktlinjerna i samband med större satsningar på samhällsnivå. Studier har på omvänt vis även observerats skyddande samband (så kallade Papageno-effekter) i samband med ”ansvarsfull medierapportering” om självmord (på engelska: Responsible media reporting). Eftersom det går att påverka hur professionella inom media beskriver suicid i sina respektive kanaler, exempelvis genom utbildning, så går det att betrakta medierapportering som en suicidpreventiv insats. Detta gäller trots att självmorden, och den efterföljande medierapporteringen kring dessa, förmodligen skulle skett oavsett någon sådan utbildningsinsats.
Översikt av studier
Totalt fem studier utvärderade insatser som syftade till att påverka medierapportering om suicid eller att genom mediekampanjer främja suicidprevention. Studierna omfattade webbaserade utbildningsinsatser för nyhetsredaktioner, presskampanjer och medieriktlinjer, nationell suicidpreventiv lagstiftning och reviderade riktlinjer för suicidrapportering samt bredare suicidpreventiva mediekampanjer. Studierna var huvudsakligen kvasi-experimentella, registerbaserade eller baserade på innehållsanalyser och tidsserieanalyser, och genomfördes i Tyskland, Österrike, Sydkorea och USA.
Resultaten pekar sammantaget på att insatser riktade till medier kan påverka hur suicid rapporteras och i vissa fall vara associerade med suicidpreventiva utfall. Arendt m.fl. (2023) fann att en webbaserad redaktionsinsats i Tyskland var associerad med minskad rapportering som kan öka risken för imitation eller efterföljande suicidhandlingar, men inte med ökad rapportering om hjälpsökande, återhämtning eller positiva copingstrategier. Etzersdorfer och Sonneck (1998) rapporterade en tydlig minskning av suicid och suicidförsök i Wiens tunnelbana efter en presskampanj och medieriktlinjer, från 19 till 3 händelser mellan första och andra halvåret 1987. Jang m.fl. (2022) fann att suiciddödligheten i Sydkorea ökade efter medialt rapporterade kändissuicid under perioden före lagstiftning och reviderade medieriktlinjer, men att denna ökning inte längre var signifikant efter införandet av lagen och riktlinjerna. Niederkrotenthaler m.fl. (2024) fann att kampanjrelaterad medierapportering i Oregon i högre grad följde medieriktlinjer än jämförbar suicidrelaterad rapportering i Oregon och Washington, även om berättelser om återhämtning var ovanliga och genomslaget på Twitter var begränsat. Gould m.fl. (2024) fann att samma kampanj var associerad med en signifikant ökning av samtal till Lifeline under 30 dagar efter kampanjstart, men inte med signifikanta förändringar i suiciddödlighet eller suicidrelaterade Google-sökningar. Sammantaget tyder studierna på att medieinriktade insatser kan förbättra rapporteringens kvalitet och öka vissa former av hjälpsökande, medan effekterna på suicidtal och suiciddödlighet är mer varierande och beroende av kontext, studiedesign och typ av insats.
Gå till den detaljerade översikten av alla studier
Delfipanelens bedömning
Insatsen uppskattas att ha en stor potential att förebygga suicid i Sverige. Denna uppskattning bedöms som osäker eftersom evidensen är till stor del indirekt. Effekterna bygger främst på antaganden och flera studier visar icke signifikanta resultat. Avsaknaden av svenska studier begränsar överförbarheten, och variationer i internationell rapportering försvårar bedömningen ytterligare. Vidare har Sverige en relativt hög nivå av ansvarsfull suicidrapportering, vilket kan minska effekten. Samtidigt påverkas svenska mediekonsumenter av internationell rapportering, vilket också försvårar effektbedömningen. Men fördelar finns i form av minskat stigma och ökat hjälpsökande, och insatsen är kostnadseffektiv och skalbar. Det är möjligt att genomföra inom befintliga strukturer, och journalistkåren i Sverige har generellt en hög vilja att rapportera ansvarsfullt.