Vetenskapligt underlag för BCI – Lågintensiva uppföljningar via telefon
Totalt 26 studier och metaanalyser utvärderade kontaktbaserade, telefonbaserade eller distansbaserade uppföljningsinsatser efter suicidförsök, självskada, självförgiftning eller annan akut suicidrisk. Insatserna omfattade bland annat brief contact interventions (BCI), telefonuppföljning, Caring Contacts via brev, vykort, SMS eller e-post, kriskort, säkerhetsplanering med uppföljande samtal, algoritmbaserade insatser som AlgoS, regionala uppföljningsprogram som VigilanS och bredare distansbaserade interventioner.
Sammantaget är resultaten blandade. Flera enskilda studier och vissa metaanalyser visade minskad risk för upprepade suicidförsök, längre tid till nytt suicidförsök, färre upprepade episoder eller lägre risk för suicidrelaterade utfall. Andra studier fann däremot inga signifikanta effekter på upprepade suicidförsök, suicid eller andra suicidrelaterade utfall, och i vissa fall sågs endast effekter i subgrupper eller i justerade analyser. Det finns också indikationer på att effekterna kan vara starkare vid tidig och aktiv uppföljning, längre eller mer strukturerade insatser, högre täckningsgrad i implementerade program och insatser som kombinerar kontakt med riskbedömning, säkerhetsplanering eller vårdlänkning.
Vad innebär insatsen?
Kontaktbaserade uppföljningsinsatser efter suicidförsök, självskada, självförgiftning eller annan akut suicidrisk är suicidpreventiva insatser som ges efter kontakt med exempelvis akutmottagning, sjukhusvård, psykiatrisk heldygnsvård eller annan vårdinstans. Syftet är att minska risken för nya suicidala handlingar genom att erbjuda fortsatt kontakt, stärka upplevelsen av stöd och göra det lättare för personen att återknyta till vård eller krisstöd vid försämring.
Insatserna kan bestå av uppföljande telefonsamtal, vykort, brev, SMS, e-post, kriskort eller resurskort med kontaktvägar till vård och akut stöd. Vissa program innehåller en mer strukturerad uppföljning, där personal bedömer aktuell suicidrisk, behandlingsföljsamhet och behov av ytterligare vårdkontakt. Andra insatser är mer lågintensiva och består främst av korta, icke-krävande omsorgsmeddelanden som uttrycker stöd och omtanke utan krav på svar.
Insatserna ges vanligen som tillägg till sedvanlig vård och kan variera i omfattning från ett enstaka kort eller samtal till återkommande kontakter under flera månader eller upp till ett år. De kan också organiseras som bredare program, exempelvis algoritmbaserade insatser där typ av kontakt anpassas efter tidigare suicidförsök, eller regionala uppföljningssystem där patienter följs över tid efter utskrivning. Eftersom många insatser kräver relativt begränsade resurser kan de vara möjliga att genomföra i olika vårdkontexter, men forskningen visar blandade resultat. Vissa studier har rapporterat minskade suicidförsök, färre upprepade episoder eller förbättrad kvarhållning i uppföljning, medan andra inte har funnit någon tydlig effekt på upprepad självskada, suicidförsök eller suicid.
Översikt av studier
Totalt 26 studier och metaanalyser har utvärderat kontaktbaserade, telefonbaserade eller distansbaserade uppföljningsinsatser efter suicidförsök, självskada, självförgiftning eller annan akut suicidrisk. Studierna omfattade både vuxna, ungdomar, personer som vårdats på akutmottagning eller i psykiatrisk heldygnsvård, militär personal och bredare kliniska populationer, och utvärderade främst upprepade suicidförsök, självskada, suicidalt beteende, suicid och vårdkontakt efter utskrivning.
Resultaten var blandade. Flera enskilda studier visade positiva effekter på upprepade suicidförsök eller suicidalt beteende. Kontaktbaserad uppföljning var associerad med lägre andel nya suicidförsök (Cebrià m.fl., 2013, Exbrayat m.fl., 2017, Malakouti m.fl.,2022), längre tid till nytt suicidförsök (Cebrià m.fl., 2013; Malakouti m.fl.,2022), färre totala suicidförsök eller lägre risk för suicidförsök i justerade analyser (Miller m.fl., 2017), lägre förekomst av suicidalt beteende efter utskrivning bland ungdomar (Rengasamy & Sparks, 2019), samt lägre risk för nytt suicidförsök eller suicidrelaterad död och färre upprepade suicidförsök i en nationell registerstudie av VigilanS (Gallien m.fl., 2025). Fossi Djembi m.fl. (2020) fann dessutom att högre täckningsgrad för VigilanS på centernivå var associerad med större minskning av suicidförsök, men analysen byggde på aggregerade data och kunde inte justeras för patientnivåfaktorer. Även vissa analyser av mer specifika insatsformer visade positiva resultat, exempelvis Messiah m.fl. (2019), där kriskort var associerat med lägre risk för nytt suicidförsök bland personer med ett första suicidförsök, samt Skopp m.fl. (2023), där Caring Contacts var associerat med lägre risk för suicidförsök vid 1 års uppföljning.
Samtidigt fann flera studier inga signifikanta effekter på upprepade suicidförsök eller suicidrelaterade utfall. Cedereke m.fl. (2002), Gabilondo m.fl. (2020), Greenfield m.fl. (2002), Mousavi m.fl. (2014), Vaiva m.fl. (2006), Vaiva m.fl. (2018) och Wei m.fl. (2013) rapporterade inga statistiskt säkerställda skillnader i upprepade suicidförsök i huvud- eller intention-to-treat-analyser, även om vissa studier visade positiva tendenser eller effekter i subgrupper. Kapur m.fl. (2013) fann att upprepad självskada var vanligare i interventionsgruppen, men studien var liten och utformad som pilotstudie. Vid längre uppföljning var resultaten inte alltid bestående; exempelvis kvarstod inte effekten i Cebrià m.fl. (2015) vid femårsuppföljning.
Metaanalyserna gav delvis stöd för kontaktbaserade uppföljningsinsatser, men resultaten varierade beroende på interventionstyp, uppföljningstid och utfallsmått. Azizi m.fl. (2023), Hu m.fl. (2024) och Inagaki m.fl. (2015) fann att BCI eller aktiv kontakt och uppföljning var associerat med lägre risk för upprepade suicidförsök, framför allt vid kortare uppföljning. Milner m.fl. (2015) fann ingen signifikant effekt på ny självskada eller nytt suicidförsök, men färre upprepade episoder per person. Noh m.fl. (2016) fann inte stöd för att telefonuppföljning minskade upprepade suicidförsök eller suicid, medan Meerwijk m.fl. (2016) fann att aktiv uppföljningskontakt var den enda indirekta interventionstypen med signifikant effekt både direkt efter behandling och vid längre uppföljning. Riblet m.fl. (2017) rapporterade att WHO:s BIC var den enda interventionen med signifikant lägre suiciddödlighet i deras analys. Schmeckenbecher m.fl. (2022) fann i en multilevel-metaanalys att distansbaserade suicidpreventiva interventioner hade en liten men signifikant effekt på suicidtankar och suicidalt beteende sammantaget, men effekten var större för suicidtankar och planer än för suicidalt beteende, inklusive självskada, suicidförsök och suicid.
Sammantaget visar studierna att kontaktbaserade och distansbaserade uppföljningsinsatser efter suicidförsök eller akut suicidrisk i flera fall är associerade med minskade suicidförsök, färre upprepade episoder eller förbättrad kvarhållning i uppföljning, men resultaten är inte entydiga.
Gå till den detaljerade översikten av alla studier
Delfipanelens bedömning
Insatsen uppskattas att ha en måttlig potential att förebygga suicid i Sverige. Denna uppskattning bedöms som ganska säker eftersom det vetenskapliga underlaget är både stort och av god kvalitet. Effekten tycks vara starkast tidigt i insatsen och kan minska över tid, där både mängd och tajming av kontakter påverkar utfallet. Studierna är utförda i europeiska vårdkontexter vilket talar för god överförbarhet till Sverige, även om variationer i upplägg och intensitet kan påverka resultaten i praktiken. Insatsen bedöms vara genomförbar och skalbar, eftersom den löpande samtalsverksamhet som behövs inte kräver lika specialiserad kompetens som vissa andra metoder.